Det gör ont i hjärtat att veta att du någon annanstans inatt.

Jag har aldrig varit riktigt kär. Och det här skrämmer mig.
Du är majoriteten av mina tankar. Du besöker till och med mina drömmar.
Jag ser dig framför mig varje gång jag blundar.
Och gud, vad jag saknar dig!
Du kom emot mig med världens största leende.
Du satte dig bredvid mig och allting kändes så naturligt.
Det kändes som att det skulle vara så.
Som om det inte kunde vara på något annat sätt.
Och du skrattade. Himmel, vad fin du var.

Jag har tänkt mycket den senaste tiden.
Och jag har bestämt mig.
Det är du. Det har alltid varit du.
Du, du och bara du!
Det är dig allting handlar om. Allting.
Och jag tror på fullaste allvar att jag har blivit kär.
Jag tror att jag är kär i dig.
Så varför ska det vara så svårt?

Jag vill ha dig här. Nu.
Du skulle göra allting så mycket lättare.
Jag saknar dig oerhört mycket.

Bara du kunde se.

Så var hösten här. Natten till den andra oktober tvåtusentio. 

Det blir  mörkt tidigt och det ljusnar sent. Precis som det ska vara.

Löven skiftar färg och faller sakta mot marken. Precis som det ska vara.

Klädaffärer säljer höstkläder och stickade halsdukar, vantar och mössor.

Hösten är något vackert, något kallt och något otroligt mysigt.

Och den perfekta hösten skulle vara tillsammans med dig.

Du är en dröm, en dröm som kanske aldrig kan bli sann.

Men du är min dröm och jag skulle gärna vilja behålla dig.

Jag minns allt du sa och allt du gjorde, fast att det var flera år sedan.

Det var inte förrän den där sensommar kvällen i augusti som jag faktiskt insåg hur mycket du betyder för mig.

Om du bara visste vad jag saknar dig just nu. Om du bara visste vad jag skulle göra för att få vara hos dig i natt.

Om du bara kunde ge mig en enda chans till. Jag skulle inte ens tveka. 

Hjärtat, du är det mest värdefulla som finns i min värld. 

Du är luften jag andas och solstrålarna som slår mot mitt ansikte varje morgon.

Du är allt jag behöver för att överleva. Du är allt jag vill ha.

Du är du och du är underbar. 

Om jag kunde, skulle jag ge dig allt.

För älskling, du är värd allt det vackra i den här världen.

/ Yours truly.

En kväll i augusti.

Jag såg dig le. Jag hörde dig skratta. 

"Det här är sommarens bästa kväll och nu när du är här, blev den genast ännu bättre."

De orden gjorde mig alldeles varm inombords och jag lät mitt undermedvetna tala om för mig det som jag försökt gömma så pass länge. Något som jag har försökt intala mig som om att inte tänka. Men nu är det försent. Från och med den stunden, äger du officiellt mitt hjärta. Om du bara visste vad jag saknar dig just nu. Om du bara visste hur mycket jag skulle ge för att få ha dig här bredvid mig inatt. 

Dina ord, dina händer, dina läppar, dina ögon, din kropp. Hela dig och lite till. 

Om du bara visste hur många gånger mina tankar vandrar iväg till dig. De liksom smyger sig till dig så fort jag inte är på min vakt. Det är som om du tillkallar de på något sätt, som för att retas med mig. Som för att locka mig närmare dig. Om du bara visste hur gärna jag vill klä på mig träningskläderna och springa raka vägen till dig. Krama dig och säga allt det där som har blivit osagt. 

Men du vet inte. Du kommer aldrig få veta. Hemligheten är säker långt ner i mitt hjärta. Jag låste in den där och kastade bort nyckeln. Du kommer aldrig att få veta hur det ligger till. Hur jag känner. Inte förrän du avslöjar att du känner likadant. Någorlunda, i alla fall. Och det kommer inte ske. Tror jag. Du och jag är för olika. Fast ändå är vi lika. Du och jag är inte meningen att bli till ett vi. 

Jag önskar. Det är inte förbjudet att drömma. Drömma om allt det som kunde ha varit om någon av oss inte varit så feg. Drömma om allt som vi kunde ha sagt och gjort utan att det skulle vara fel. Vi kunde ha varit rätt. Du och jag. 

Hur kunde vi bli så fel för varandra? När vi längtar så efter att få vara nära. 

***

Jag ska drömma om dig inatt. Om allt vi kunde varit. Om allt vi kan bli. Om vi bara vågar. Om vi bara vågar. Om vi bara vågar. Om vi bara vågar. 

***

För jag tycker om dig något så förbannat mycket.

/ Din.

Hösten närmar sig med stora steg. Och vi kan bara följa efter.

Den här veckan har varit en av de konstigaste veckorna på evigheters evighet.

Två dödsfall för två unga flickor i åldrarna 16 och 17 år. Ett i Lindshammar och ett i Norrhult. (Småländska skogen.) 

Ett mord. En flicka som drömde om att bli modell. En flicka som nyss tagit första klivet in i den riktiga världen. En flicka som förtjänar att leva och vara glad. Skratta och gråta med sina vänner. Vara arg på olika saker. Sparka och skrika. Springa och hoppa. Skriva. Lyssna. Prata. Sjunga. Dansa. Bråka med familj och vänner för att sedan bli sams igen. Leva, helt enkelt. Hon hade hela livet framför sig och kunde ha varit den personen att förändra världen på ett eller annat sätt. 

Men saker blir aldrig som man tänkt sig. Flickan är borta. Flickan kan inte göra allt som en helt vanlig flicka ska ha tillgång till att göra. Det är försent nu. Allt är försent. Hon har skrattat för sista gången. Gråtit. Skrikit. Hon har tagit sitt sista andetag och lämnat jorden bakom sig. Nu finns bara det svarta hålet kvar inom hennes familjs kroppar. De kommer aldrig mer få se sin lilla flicka vid liv. Och det är hemskt.

***

En flicka. 16 år gammal. Bestämde sig för att plötsligt ta sitt liv framför en bil på en motorväg i en by i Småland. En flicka, som också hon, hade hela sitt liv framför sig. En flicka med vänner och familj som älskade henne så innerligt. En flicka med djupa ögon och ett leende på läpparna. Ett leende som också kunde dölja synen av vad som senare skulle hända den natten. 

Kvällen tillbringades med bästa vännen och ytterligare några nära vänner. Skratt. Tårar. Ångestattacker. Ännu mer skratt och även sång. Kanske något bråk. Det är sådana småsaker som vi andra utomstående aldrig kommer att få veta. Vad som hände flickan de sista timmarna innan hon bestämde sig för att ta sitt eget, unga, liv. 

En flicka som kanske just haft sitt livs bästa sommar. Det får vi aldrig reda på. Och nu kommer ingen att få se henne vid liv igen. 

***

Jag sänder tankar, värme och kärlek till flickornas anhöriga. Ingen ska behöva få uppleva en sådan här sak. Speciellt inte föräldrar till sina barn. Barnen ska begrava föräldrarna, inte tvärtom. 

***

Sedan läste jag något om en pappa som strypt sin lilla dotter. Vad är det med döden och unga flickor? Varför vill han sluka de med sitt stora, svarta, djupa och otäcka hål? Och hur kan en far vara kapabel till att döda sitt eget barn? Hur tänker en sådan man? Och hur tänker den Gud, som vi ska kunna be till, när han låter sådant här hända? Oskyldiga flickor som hamnar snett på ett eller annat sätt. 

Det kunde varit du. Det kunde varit jag. Vi hade tur den här gången. De hade otur. Livet är orättvist och det borde absolut finnas en åldersgräns på att dö. 

Jag hoppas att ni har det bra där ni är nu. Att det inte finns någon smärta, ångest eller ondska. Sov gott, Johanna, Julia och lilla flickan. (Förlåt, jag vet inte ditt namn.) Ta hand om varandra även fast ni inte kände varandra här i livet. Ni kanske känner varandra nu? 

Brustna hjärtans sommar

Kärlek tycks vara en lätt sak.
Som att gå runt som på små moln.
Men det finns olika sorters kärlek.
Kärlek som är obesvarad.
Kärlek som är besvarad men som inte får växa.
Det är det värsta.
Man skulle vara lyckliga tillsammans,
om man bara fick.

Du och jag är inte gjorda för varandra.
Det bara är så.
Och vi har svårt att inse det faktumet.
Vi försöker närma oss, vi får inte.
Vad vi än väljer, kommer det att bli fel.
Det kommer att göra ont,
och oavsett vad vi väljer,
kommer någon människa att bli sårad.

Vi är från två helt olika världar,
som du en gång sa.
Som om du sjöng orden.
För vad du än säger,
låter det vackert.
Orden kommer ut på ett underbart sätt,
när dina läppar formar meningsbyggnad efter meningsbyggnad.

Vi har hållit fast vid varandra länge nu.
Kanske alldeles för länge.
Är det tid att släppa taget nu, Älskling?
Du är något av det vackraste mina ögon någonsin sett.
Säg att vi får vara tillsammans till slut.
Säg att vi gjort det rätta
och säg att allt kommer att bli bra.
Hur det än blir, ska du veta att jag saknar dig.

/ Din för all framtid.

När kärleken tar över.

Idag var det din dag, bara din.
Och jag såg i dina blå ögon att du var lycklig.
Det var det enda som betydde något.
Att du var lycklig.

Jag har aldrig sett dig så glad.
Du tittade på mig och fyrade av ett leende som bara du kan.
Och jag såg att du såg.
Äntligen har du förstått.

Du försvann, så fort att jag inte ens hann reagera.
Jag var fortfarande fast i mellanvärlden.
Världen mellan dröm och verklighet.
Vår värld.

Mina vänner ropade ditt namn
och det var först då, jag vaknade.
Jag vände mig om för att gå därifrån,
för att du inte skulle se hur jag rodnade.

Men där stod dina vänner.
De såg och de förstod.
Precis som du hade förstått tidigare.
Och när jag kom tillbaka, var du borta.

Vi hittade dig i en folkmassa på stan.
Du var glad, du log mot mig igen
och jag såg att du ville lika mycket som jag.
Varför låter vi det aldrig ske?

Sedan försvann vi båda två
och det sista jag såg av dig,
var ett stort leende till ett par djupt blå ögon.
Ett perfekt ansikte med världens finaste händer en bit bort.

Jag vet inte hur jag ska fortsätta utan dig.
Du ville lika mycket som jag, men vi lät det aldrig hända.
Vad var vi rädda för egentligen?
Jag är fortfarande svag för dig.

Du är vackrast.
Du är den där killen.
Du är rätt, aldrig fel.
Jag älskar dig.




Jag älskar verkligen dig.

Där tillsammans aldrig avslutas.

Du vet, liksom jag, att det här kommer att bli svårt.
Hur vi än gör, vad vi än bestämmer, kommer vi aldrig få vara tillsammans.
Det är inte menat att det ska vara något vi av oss.
Vi trodde att vi fanns, men det var inte sant.
Du vill och jag vill, men vi får inte.

Kommer du ihåg den natten, då du smög in genom mitt fönster?
Vi gjorde allt som var förbjudet.
Du & Jag. Jag & Du.
Det var så det skulle vara.
Det var så det skulle bli.

Ibland säger man saker som man inte menar.
Det hände aldrig. För du var lika sann som jag.
Det fanns ingen lögn, allt var på riktigt.
Dina läppar emot mina.
Mina läppar emot dina.

Allt det trasiga, blev helt när du började finnas.
Allt det hela, blev trasigt när du försvann.
Vad gjorde de med dig egentligen?
Vill jag veta? Behöver jag få veta?
Allt det fina blev fult och vi ångrade allt.

I alla fall var det så vi sa.
Vi skiljdes som ovänner.
Helt utan aning om vad som skulle hända.
Att vi aldrig skulle få tillfälle att be om förlåtelse.
Att vi aldrig skulle få omfamna varandra igen.

Vad gör du nu?
Finns jag fortfarande i dina tankar?
Du finns i varje fall i mina.
Allt tycks påminnas om dig.
Påminns du någonsin om mig?

Jag har försökt dölja spåren du lämnade på mitt hjärta.
Spår som skär djupa sår i själen.
När jag blundar är det dina ögon jag ser.
Och när jag somnat, är det dig jag drömmer om.
Om vi bara fick chansen att mötas igen.

Skulle vi ignorera varandra om vi möttes på stan?
Skulle vi låtsas som om ingenting hade hänt?
Kanske skulle vi låtsas som om de här åren aldrig gått.
Som om vi alltid hade varit i varandras närhet och famn.
Det är troligt att vi aldrig kommer träffas igen.

Du är din egen nu. Jag är min egen.
Vi har två helt olika liv och du skulle nog inte känna igen mig.
Skulle jag känna igen dig? Du pratade alltid om att ändra ditt hår.
Har du träffat någon annan?
Lever ni lyckligt tillsammans?


Det kunde ha varit vi. 
Det skulle ha varit vi.
Du & Jag. Jag & Du.

Allt vi gör, blir fel.

Att du inte längre vet, är ingen hemlighet.
Hur skulle du kunna veta, när allt vi gör är att leta?
Bland stenar av glas, letar vi i kras.

***
Mitt liv i dina händer,
nattliv på stränder.
Sommar utan sol,
var är du måntro?

***
Som en himmel utan stjärnor,
är mina nätter utan dig.
Som en bil utan bränsle.
Som ett liv utan luft.
Som en bok full av ord,
är min längtan efter dig.

***
När alla till slut vet allt om dig,
känner du det OK?
När du för en gångs skull kan andas ut,
är du då helt slut?
Om löften du gav finns kvar,
vart bär det då av?

***

Sluta aldrig att andas.

Taggtråd

Jag har byggt en mur runt mitt hjärta.

Tar inte in vilka som helst i mitt liv.

De som finns där, är de som har kämpat för att komma mig nära.

De har på något sätt övertygat mig om att bli deras vän.

Någon jag kan lita på. Alltid.

Jag hade en vän en gång.

Han var en av de bästa.

Han förstod mig 

och vi kunde verkligen prata.

Han svek inte. Aldrig.

Tills den dagen då han bara försvann.

Jag lovade mig själv att vara försiktig efter det.

Att inte låta någon komma nära inpå livet.

För innerst inne blev jag sårad.

Det gjorde så jävla ont.

Tårarna brände bakom ögonlocken 

och jag tillät inte en enda att trilla ur ögats plats,

förrän natten kom. 

Då ingen kunde se eller höra.

Då det bara var jag, minnena och musiken vaken.

***

Jag börjar få den där känslan igen.

Den kryper liksom uppför ryggen.

Jag är på väg att släppa in en ny människa i mitt liv.

Vet inte om det är fel eller rätt.

Det får tiden avgöra.

Frågan är om jag vågar.

Vågar jag ta risken för att än en gång bli sårad?

Jag vet att han aldrig skulle göra något för att 

göra mig ledsen, 

men ibland kan man inte hjälpa vissa val man gör.

Ibland sårar man människor fast att man inte vet om det.

Jag är så jävla rädd,

jag vill inte ha tillbaka taggtråden i magen.

Men han har börjat betyda alldeles för mycket.

Det är för sent för att kasta undan allt.

Alla minnen,

alla känslor

och alla tårar.

Framför allt tårarna.

Tårarna som symboliserar en stor saknad efter honom,

när han inte är här. 

När han inte kan se eller höra,

att jag faktiskt tycker om honom så som jag gör.

***

Saknaden är värst.

Molnen

När jag var yngre,
trodde jag att om jag bara hade en kamera,
ett stativ och ett långt objektiv,
skulle jag kunna ta kort på ett av alla moln.
På det molnet skulle jag då se min avlidna mormor.
Hon skulle sitta där och titta ned i kameran.
Jag skulle fånga hennes leende igen,
och jag skulle visa bilden för hela världen.
Bilden på världens bästa mormor.

Jag tyckte att det var orättvist,
att hon kunde se mig,
men att jag inte kunde se henne.
Därav min briljanta idé om kameran,
stativet och objektivet.
Jag hade verkligen tänkt ut allt in i detalj,
det gällde bara att hitta rätt moln.

Nu har jag en kamera,
ett stativ och ett långt objektiv.
Jag har tagit kort på varenda moln,
men inte har jag fått med min mormor på
något av de.
Antingen har jag valt fel moln att fotografera,
eller också kommer jag aldrig mer att fånga hennes leende.
Det fortfarande orättvist att hon kan se mig,
men att jag inte kan se henne.

Skulle hon känna igen mig om vi sågs i ett annat liv?
Skulle hon vara lika kärvänlig som vanligt?
Skulle vi ha mycket att prata om,
och mycket att ta igen?
Skulle min mormor vara stolt över mig,
liksom jag är stolt över henne..?

Mormor, jag älskar dig.

Ord som försvinner.

Du vet när orden inte räcker till,
och du tappar all talförmåga.
Du vet vad du vill säga,
du vet bara inte hur det ska gå till.
Orden liksom försvinner,
lika fort som de dök upp.
De tappar sin innebörd,
och betyder inte alls lika mycket längre.

"Jag älskar dig" till exempel.
För mig och för många fler,
betyder det just precis det.

Varje dag ser man ungdomar skriva det,
till varandra på olika hemsidor.
Man hör de säga det i telefon.
En del kanske menar det.
Andra inte.
Någon säger meningen till personen,
de har bredvid sig just då.
När de sedan skiljs och till slut,
möter upp någon annan, är orden där igen.
Många vet inte vad orden betyder.
De slänger ur sig de som om det vore ord som;
"Hur mår du?" "Hej, vad gör du?"
Förstår du hur jag menar?
"Jag älskar dig"
har tappat sin innebörd.

Nu räcker orden inte till för oss som verkligen tagit,
de där tre orden på fullaste allvar.
Vad ska vi använda för ord,
för att få fram vår kärlek till någon?
Någon som vi verkligen,
verkligen tycker om.
Av hela våra hjärtan.

/A

It's my life.

Den här bloggen finns enbart för att jag ska kunna skriva ned mina tankar och diverse texter.
Sedan om du vill läsa, är bara ett plus. Men ha inte för stora förväntningar. Ibland blir det bara fel.
/ A.