Molnen

När jag var yngre,
trodde jag att om jag bara hade en kamera,
ett stativ och ett långt objektiv,
skulle jag kunna ta kort på ett av alla moln.
På det molnet skulle jag då se min avlidna mormor.
Hon skulle sitta där och titta ned i kameran.
Jag skulle fånga hennes leende igen,
och jag skulle visa bilden för hela världen.
Bilden på världens bästa mormor.

Jag tyckte att det var orättvist,
att hon kunde se mig,
men att jag inte kunde se henne.
Därav min briljanta idé om kameran,
stativet och objektivet.
Jag hade verkligen tänkt ut allt in i detalj,
det gällde bara att hitta rätt moln.

Nu har jag en kamera,
ett stativ och ett långt objektiv.
Jag har tagit kort på varenda moln,
men inte har jag fått med min mormor på
något av de.
Antingen har jag valt fel moln att fotografera,
eller också kommer jag aldrig mer att fånga hennes leende.
Det fortfarande orättvist att hon kan se mig,
men att jag inte kan se henne.

Skulle hon känna igen mig om vi sågs i ett annat liv?
Skulle hon vara lika kärvänlig som vanligt?
Skulle vi ha mycket att prata om,
och mycket att ta igen?
Skulle min mormor vara stolt över mig,
liksom jag är stolt över henne..?

Mormor, jag älskar dig.