Taggtråd

Jag har byggt en mur runt mitt hjärta.

Tar inte in vilka som helst i mitt liv.

De som finns där, är de som har kämpat för att komma mig nära.

De har på något sätt övertygat mig om att bli deras vän.

Någon jag kan lita på. Alltid.

Jag hade en vän en gång.

Han var en av de bästa.

Han förstod mig 

och vi kunde verkligen prata.

Han svek inte. Aldrig.

Tills den dagen då han bara försvann.

Jag lovade mig själv att vara försiktig efter det.

Att inte låta någon komma nära inpå livet.

För innerst inne blev jag sårad.

Det gjorde så jävla ont.

Tårarna brände bakom ögonlocken 

och jag tillät inte en enda att trilla ur ögats plats,

förrän natten kom. 

Då ingen kunde se eller höra.

Då det bara var jag, minnena och musiken vaken.

***

Jag börjar få den där känslan igen.

Den kryper liksom uppför ryggen.

Jag är på väg att släppa in en ny människa i mitt liv.

Vet inte om det är fel eller rätt.

Det får tiden avgöra.

Frågan är om jag vågar.

Vågar jag ta risken för att än en gång bli sårad?

Jag vet att han aldrig skulle göra något för att 

göra mig ledsen, 

men ibland kan man inte hjälpa vissa val man gör.

Ibland sårar man människor fast att man inte vet om det.

Jag är så jävla rädd,

jag vill inte ha tillbaka taggtråden i magen.

Men han har börjat betyda alldeles för mycket.

Det är för sent för att kasta undan allt.

Alla minnen,

alla känslor

och alla tårar.

Framför allt tårarna.

Tårarna som symboliserar en stor saknad efter honom,

när han inte är här. 

När han inte kan se eller höra,

att jag faktiskt tycker om honom så som jag gör.

***

Saknaden är värst.