Hur vi än gör, vad vi än bestämmer, kommer vi aldrig få vara tillsammans.
Det är inte menat att det ska vara något vi av oss.
Vi trodde att vi fanns, men det var inte sant.
Du vill och jag vill, men vi får inte.
Kommer du ihåg den natten, då du smög in genom mitt fönster?
Vi gjorde allt som var förbjudet.
Du & Jag. Jag & Du.
Det var så det skulle vara.
Det var så det skulle bli.
Ibland säger man saker som man inte menar.
Det hände aldrig. För du var lika sann som jag.
Det fanns ingen lögn, allt var på riktigt.
Dina läppar emot mina.
Mina läppar emot dina.
Allt det trasiga, blev helt när du började finnas.
Allt det hela, blev trasigt när du försvann.
Vad gjorde de med dig egentligen?
Vill jag veta? Behöver jag få veta?
Allt det fina blev fult och vi ångrade allt.
I alla fall var det så vi sa.
Vi skiljdes som ovänner.
Helt utan aning om vad som skulle hända.
Att vi aldrig skulle få tillfälle att be om förlåtelse.
Att vi aldrig skulle få omfamna varandra igen.
Vad gör du nu?
Finns jag fortfarande i dina tankar?
Du finns i varje fall i mina.
Allt tycks påminnas om dig.
Påminns du någonsin om mig?
Jag har försökt dölja spåren du lämnade på mitt hjärta.
Spår som skär djupa sår i själen.
När jag blundar är det dina ögon jag ser.
Och när jag somnat, är det dig jag drömmer om.
Om vi bara fick chansen att mötas igen.
Skulle vi ignorera varandra om vi möttes på stan?
Skulle vi låtsas som om ingenting hade hänt?
Kanske skulle vi låtsas som om de här åren aldrig gått.
Som om vi alltid hade varit i varandras närhet och famn.
Det är troligt att vi aldrig kommer träffas igen.
Du är din egen nu. Jag är min egen.
Vi har två helt olika liv och du skulle nog inte känna igen mig.
Skulle jag känna igen dig? Du pratade alltid om att ändra ditt hår.
Har du träffat någon annan?
Lever ni lyckligt tillsammans?
Det kunde ha varit vi.
Det skulle ha varit vi.
Du & Jag. Jag & Du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar