När kärleken tar över.

Idag var det din dag, bara din.
Och jag såg i dina blå ögon att du var lycklig.
Det var det enda som betydde något.
Att du var lycklig.

Jag har aldrig sett dig så glad.
Du tittade på mig och fyrade av ett leende som bara du kan.
Och jag såg att du såg.
Äntligen har du förstått.

Du försvann, så fort att jag inte ens hann reagera.
Jag var fortfarande fast i mellanvärlden.
Världen mellan dröm och verklighet.
Vår värld.

Mina vänner ropade ditt namn
och det var först då, jag vaknade.
Jag vände mig om för att gå därifrån,
för att du inte skulle se hur jag rodnade.

Men där stod dina vänner.
De såg och de förstod.
Precis som du hade förstått tidigare.
Och när jag kom tillbaka, var du borta.

Vi hittade dig i en folkmassa på stan.
Du var glad, du log mot mig igen
och jag såg att du ville lika mycket som jag.
Varför låter vi det aldrig ske?

Sedan försvann vi båda två
och det sista jag såg av dig,
var ett stort leende till ett par djupt blå ögon.
Ett perfekt ansikte med världens finaste händer en bit bort.

Jag vet inte hur jag ska fortsätta utan dig.
Du ville lika mycket som jag, men vi lät det aldrig hända.
Vad var vi rädda för egentligen?
Jag är fortfarande svag för dig.

Du är vackrast.
Du är den där killen.
Du är rätt, aldrig fel.
Jag älskar dig.




Jag älskar verkligen dig.