Allt vi gör, blir fel.

Att du inte längre vet, är ingen hemlighet.
Hur skulle du kunna veta, när allt vi gör är att leta?
Bland stenar av glas, letar vi i kras.

***
Mitt liv i dina händer,
nattliv på stränder.
Sommar utan sol,
var är du måntro?

***
Som en himmel utan stjärnor,
är mina nätter utan dig.
Som en bil utan bränsle.
Som ett liv utan luft.
Som en bok full av ord,
är min längtan efter dig.

***
När alla till slut vet allt om dig,
känner du det OK?
När du för en gångs skull kan andas ut,
är du då helt slut?
Om löften du gav finns kvar,
vart bär det då av?

***

Sluta aldrig att andas.

Taggtråd

Jag har byggt en mur runt mitt hjärta.

Tar inte in vilka som helst i mitt liv.

De som finns där, är de som har kämpat för att komma mig nära.

De har på något sätt övertygat mig om att bli deras vän.

Någon jag kan lita på. Alltid.

Jag hade en vän en gång.

Han var en av de bästa.

Han förstod mig 

och vi kunde verkligen prata.

Han svek inte. Aldrig.

Tills den dagen då han bara försvann.

Jag lovade mig själv att vara försiktig efter det.

Att inte låta någon komma nära inpå livet.

För innerst inne blev jag sårad.

Det gjorde så jävla ont.

Tårarna brände bakom ögonlocken 

och jag tillät inte en enda att trilla ur ögats plats,

förrän natten kom. 

Då ingen kunde se eller höra.

Då det bara var jag, minnena och musiken vaken.

***

Jag börjar få den där känslan igen.

Den kryper liksom uppför ryggen.

Jag är på väg att släppa in en ny människa i mitt liv.

Vet inte om det är fel eller rätt.

Det får tiden avgöra.

Frågan är om jag vågar.

Vågar jag ta risken för att än en gång bli sårad?

Jag vet att han aldrig skulle göra något för att 

göra mig ledsen, 

men ibland kan man inte hjälpa vissa val man gör.

Ibland sårar man människor fast att man inte vet om det.

Jag är så jävla rädd,

jag vill inte ha tillbaka taggtråden i magen.

Men han har börjat betyda alldeles för mycket.

Det är för sent för att kasta undan allt.

Alla minnen,

alla känslor

och alla tårar.

Framför allt tårarna.

Tårarna som symboliserar en stor saknad efter honom,

när han inte är här. 

När han inte kan se eller höra,

att jag faktiskt tycker om honom så som jag gör.

***

Saknaden är värst.

Molnen

När jag var yngre,
trodde jag att om jag bara hade en kamera,
ett stativ och ett långt objektiv,
skulle jag kunna ta kort på ett av alla moln.
På det molnet skulle jag då se min avlidna mormor.
Hon skulle sitta där och titta ned i kameran.
Jag skulle fånga hennes leende igen,
och jag skulle visa bilden för hela världen.
Bilden på världens bästa mormor.

Jag tyckte att det var orättvist,
att hon kunde se mig,
men att jag inte kunde se henne.
Därav min briljanta idé om kameran,
stativet och objektivet.
Jag hade verkligen tänkt ut allt in i detalj,
det gällde bara att hitta rätt moln.

Nu har jag en kamera,
ett stativ och ett långt objektiv.
Jag har tagit kort på varenda moln,
men inte har jag fått med min mormor på
något av de.
Antingen har jag valt fel moln att fotografera,
eller också kommer jag aldrig mer att fånga hennes leende.
Det fortfarande orättvist att hon kan se mig,
men att jag inte kan se henne.

Skulle hon känna igen mig om vi sågs i ett annat liv?
Skulle hon vara lika kärvänlig som vanligt?
Skulle vi ha mycket att prata om,
och mycket att ta igen?
Skulle min mormor vara stolt över mig,
liksom jag är stolt över henne..?

Mormor, jag älskar dig.

Ord som försvinner.

Du vet när orden inte räcker till,
och du tappar all talförmåga.
Du vet vad du vill säga,
du vet bara inte hur det ska gå till.
Orden liksom försvinner,
lika fort som de dök upp.
De tappar sin innebörd,
och betyder inte alls lika mycket längre.

"Jag älskar dig" till exempel.
För mig och för många fler,
betyder det just precis det.

Varje dag ser man ungdomar skriva det,
till varandra på olika hemsidor.
Man hör de säga det i telefon.
En del kanske menar det.
Andra inte.
Någon säger meningen till personen,
de har bredvid sig just då.
När de sedan skiljs och till slut,
möter upp någon annan, är orden där igen.
Många vet inte vad orden betyder.
De slänger ur sig de som om det vore ord som;
"Hur mår du?" "Hej, vad gör du?"
Förstår du hur jag menar?
"Jag älskar dig"
har tappat sin innebörd.

Nu räcker orden inte till för oss som verkligen tagit,
de där tre orden på fullaste allvar.
Vad ska vi använda för ord,
för att få fram vår kärlek till någon?
Någon som vi verkligen,
verkligen tycker om.
Av hela våra hjärtan.

/A

It's my life.

Den här bloggen finns enbart för att jag ska kunna skriva ned mina tankar och diverse texter.
Sedan om du vill läsa, är bara ett plus. Men ha inte för stora förväntningar. Ibland blir det bara fel.
/ A.