En kväll i augusti.

Jag såg dig le. Jag hörde dig skratta. 

"Det här är sommarens bästa kväll och nu när du är här, blev den genast ännu bättre."

De orden gjorde mig alldeles varm inombords och jag lät mitt undermedvetna tala om för mig det som jag försökt gömma så pass länge. Något som jag har försökt intala mig som om att inte tänka. Men nu är det försent. Från och med den stunden, äger du officiellt mitt hjärta. Om du bara visste vad jag saknar dig just nu. Om du bara visste hur mycket jag skulle ge för att få ha dig här bredvid mig inatt. 

Dina ord, dina händer, dina läppar, dina ögon, din kropp. Hela dig och lite till. 

Om du bara visste hur många gånger mina tankar vandrar iväg till dig. De liksom smyger sig till dig så fort jag inte är på min vakt. Det är som om du tillkallar de på något sätt, som för att retas med mig. Som för att locka mig närmare dig. Om du bara visste hur gärna jag vill klä på mig träningskläderna och springa raka vägen till dig. Krama dig och säga allt det där som har blivit osagt. 

Men du vet inte. Du kommer aldrig få veta. Hemligheten är säker långt ner i mitt hjärta. Jag låste in den där och kastade bort nyckeln. Du kommer aldrig att få veta hur det ligger till. Hur jag känner. Inte förrän du avslöjar att du känner likadant. Någorlunda, i alla fall. Och det kommer inte ske. Tror jag. Du och jag är för olika. Fast ändå är vi lika. Du och jag är inte meningen att bli till ett vi. 

Jag önskar. Det är inte förbjudet att drömma. Drömma om allt det som kunde ha varit om någon av oss inte varit så feg. Drömma om allt som vi kunde ha sagt och gjort utan att det skulle vara fel. Vi kunde ha varit rätt. Du och jag. 

Hur kunde vi bli så fel för varandra? När vi längtar så efter att få vara nära. 

***

Jag ska drömma om dig inatt. Om allt vi kunde varit. Om allt vi kan bli. Om vi bara vågar. Om vi bara vågar. Om vi bara vågar. Om vi bara vågar. 

***

För jag tycker om dig något så förbannat mycket.

/ Din.

Hösten närmar sig med stora steg. Och vi kan bara följa efter.

Den här veckan har varit en av de konstigaste veckorna på evigheters evighet.

Två dödsfall för två unga flickor i åldrarna 16 och 17 år. Ett i Lindshammar och ett i Norrhult. (Småländska skogen.) 

Ett mord. En flicka som drömde om att bli modell. En flicka som nyss tagit första klivet in i den riktiga världen. En flicka som förtjänar att leva och vara glad. Skratta och gråta med sina vänner. Vara arg på olika saker. Sparka och skrika. Springa och hoppa. Skriva. Lyssna. Prata. Sjunga. Dansa. Bråka med familj och vänner för att sedan bli sams igen. Leva, helt enkelt. Hon hade hela livet framför sig och kunde ha varit den personen att förändra världen på ett eller annat sätt. 

Men saker blir aldrig som man tänkt sig. Flickan är borta. Flickan kan inte göra allt som en helt vanlig flicka ska ha tillgång till att göra. Det är försent nu. Allt är försent. Hon har skrattat för sista gången. Gråtit. Skrikit. Hon har tagit sitt sista andetag och lämnat jorden bakom sig. Nu finns bara det svarta hålet kvar inom hennes familjs kroppar. De kommer aldrig mer få se sin lilla flicka vid liv. Och det är hemskt.

***

En flicka. 16 år gammal. Bestämde sig för att plötsligt ta sitt liv framför en bil på en motorväg i en by i Småland. En flicka, som också hon, hade hela sitt liv framför sig. En flicka med vänner och familj som älskade henne så innerligt. En flicka med djupa ögon och ett leende på läpparna. Ett leende som också kunde dölja synen av vad som senare skulle hända den natten. 

Kvällen tillbringades med bästa vännen och ytterligare några nära vänner. Skratt. Tårar. Ångestattacker. Ännu mer skratt och även sång. Kanske något bråk. Det är sådana småsaker som vi andra utomstående aldrig kommer att få veta. Vad som hände flickan de sista timmarna innan hon bestämde sig för att ta sitt eget, unga, liv. 

En flicka som kanske just haft sitt livs bästa sommar. Det får vi aldrig reda på. Och nu kommer ingen att få se henne vid liv igen. 

***

Jag sänder tankar, värme och kärlek till flickornas anhöriga. Ingen ska behöva få uppleva en sådan här sak. Speciellt inte föräldrar till sina barn. Barnen ska begrava föräldrarna, inte tvärtom. 

***

Sedan läste jag något om en pappa som strypt sin lilla dotter. Vad är det med döden och unga flickor? Varför vill han sluka de med sitt stora, svarta, djupa och otäcka hål? Och hur kan en far vara kapabel till att döda sitt eget barn? Hur tänker en sådan man? Och hur tänker den Gud, som vi ska kunna be till, när han låter sådant här hända? Oskyldiga flickor som hamnar snett på ett eller annat sätt. 

Det kunde varit du. Det kunde varit jag. Vi hade tur den här gången. De hade otur. Livet är orättvist och det borde absolut finnas en åldersgräns på att dö. 

Jag hoppas att ni har det bra där ni är nu. Att det inte finns någon smärta, ångest eller ondska. Sov gott, Johanna, Julia och lilla flickan. (Förlåt, jag vet inte ditt namn.) Ta hand om varandra även fast ni inte kände varandra här i livet. Ni kanske känner varandra nu?